hey, i like you!
datumet den 19 januari kommer jag för alltid minnas med en fruktansvärd skräck och rädsla. det var då jag skulle på ett helt vanligt regelbundet besök hos min doktor och få reda på mina röntgenresultat jag gjort några veckor innan.
efter princip hela samtalet, släpper han bomben.
VI HAR HITTAT EN TUMÖR
jag minns inte mycket, bara att jag fick andnöd och höll på att svimma. världen under mig vek sig och allting snurrade. doktorn snackade mycket men jag hörde ingenting. fattade ingenting. ville ingenting.
jag satt och föreställde mig min död.
doktorn poängterade gång på gång att den var GODARTAD men dom ville ändå kolla upp det om att ifall att .. den kan ju få för sig att växa till sig och bli en elak jäkel liksom.
efter läkarbesöket ramla jag hem som i en liten bubbla. ringde mina vänner och grät. grät för mig själv. grät och skrek. fick panikångestattacker. ville dö. ville inte dö. var rädd, var stark.
johan min söta pojkvän kom hem till mig på kvällen. då släppte jag nog ut det mesta.
vi bara låg på min soffa och jag verkligen grät hejdlöst, men det är okej. inget han sa eller gjorde kunde stoppa mina tårar.
allt jag kämpat för, skulle jag dö från det?
allt jag och johan hade, skulle han få det med någon annan?
alla mina vänner, ska dom få en ersättare för mig när jag dör?
om jag ska gå på cellgifter och tappa håret och bli fet och sitta i rullstol, har jag några vänner kvar då? har jag johan kvar ens?
jag ville inte dö, jag vill inte dö, jag är livrädd för att dö var det enda jag kunde få fram mellan mina attacker. johan låg som en trogen hund hos mig och fånga mig varje gång jag föll. inga onödiga frågor ställdes, jag behövde inte svara på ett skit utan jag kunde bara snacka på.
jag gick helt enkelt som i dvala, i min egna lilla bubbla i ungefär en vecka. sen bestämde jag mig för att rycka upp mig, det kunde ju inte fortsätta såhär. nån måtta får där väl vara?!
ja bestämde mig för att verkligen tänka igenom vad doktorn sagt. han sa det var ofarligt.
hade han ansett det varit farligt hade jag fått tagit bort den direkt.
dom tankarna lugnade mig lte.
dagarna gick på, världen stannar ju inte för att min värld gör det liksom ..
sen fick jag tid till ett besök hos doktorn där vi skulle kolla upp denna vätskefyllda sak.
PUTS VÄCK!? den hade försvunnit. av sig själv :) en snäll liten sak denna. ingen operation behövdes!
jag kände mig nästan svimfärdig. jag som gått och oroat mig och gråtit och haft mig den senaste tiden, bara just för detta. jag var helt säker jag skulle få min dödsdom men istället får jag min friskförklaring.
underbar känsla!
så nu kan inget stoppa mig! :) har bara mina jävla sjukdomar i magen kvar som jag fortfarande håller på och utreder, efter en si sådär 6 år .. DRYGT!
och förstås min kära halsfluss och öroninflammation :)
love life!
LOVE YOU!
efter princip hela samtalet, släpper han bomben.
VI HAR HITTAT EN TUMÖR
jag minns inte mycket, bara att jag fick andnöd och höll på att svimma. världen under mig vek sig och allting snurrade. doktorn snackade mycket men jag hörde ingenting. fattade ingenting. ville ingenting.
jag satt och föreställde mig min död.
doktorn poängterade gång på gång att den var GODARTAD men dom ville ändå kolla upp det om att ifall att .. den kan ju få för sig att växa till sig och bli en elak jäkel liksom.
efter läkarbesöket ramla jag hem som i en liten bubbla. ringde mina vänner och grät. grät för mig själv. grät och skrek. fick panikångestattacker. ville dö. ville inte dö. var rädd, var stark.
johan min söta pojkvän kom hem till mig på kvällen. då släppte jag nog ut det mesta.
vi bara låg på min soffa och jag verkligen grät hejdlöst, men det är okej. inget han sa eller gjorde kunde stoppa mina tårar.
allt jag kämpat för, skulle jag dö från det?
allt jag och johan hade, skulle han få det med någon annan?
alla mina vänner, ska dom få en ersättare för mig när jag dör?
om jag ska gå på cellgifter och tappa håret och bli fet och sitta i rullstol, har jag några vänner kvar då? har jag johan kvar ens?
jag ville inte dö, jag vill inte dö, jag är livrädd för att dö var det enda jag kunde få fram mellan mina attacker. johan låg som en trogen hund hos mig och fånga mig varje gång jag föll. inga onödiga frågor ställdes, jag behövde inte svara på ett skit utan jag kunde bara snacka på.
jag gick helt enkelt som i dvala, i min egna lilla bubbla i ungefär en vecka. sen bestämde jag mig för att rycka upp mig, det kunde ju inte fortsätta såhär. nån måtta får där väl vara?!
ja bestämde mig för att verkligen tänka igenom vad doktorn sagt. han sa det var ofarligt.
hade han ansett det varit farligt hade jag fått tagit bort den direkt.
dom tankarna lugnade mig lte.
dagarna gick på, världen stannar ju inte för att min värld gör det liksom ..
sen fick jag tid till ett besök hos doktorn där vi skulle kolla upp denna vätskefyllda sak.
PUTS VÄCK!? den hade försvunnit. av sig själv :) en snäll liten sak denna. ingen operation behövdes!
jag kände mig nästan svimfärdig. jag som gått och oroat mig och gråtit och haft mig den senaste tiden, bara just för detta. jag var helt säker jag skulle få min dödsdom men istället får jag min friskförklaring.
underbar känsla!
så nu kan inget stoppa mig! :) har bara mina jävla sjukdomar i magen kvar som jag fortfarande håller på och utreder, efter en si sådär 6 år .. DRYGT!
och förstås min kära halsfluss och öroninflammation :)
love life!
LOVE YOU!
Kommentarer
Trackback
